Vägen mot Självförsörjning

Jag drar upp myntan med rötterna!
När vi nyss flyttat till vårt hus fanns där ett litet eftersatt land med plast i botten. (Platsen var täckt för att utrota kirskål har vi fått veta i efterhand, tacksamt!). Där i det lilla landet fanns en mycket liten planta med marockansk mynta, perfekt tyckte vi! Landet skulle flyttas så vi räddade den stackars lilla myntan och flyttade den till en rabatt. Ännu visste vi alltså inte hur intensiv mynta är! Hade vi vetat det hade den garanterat fått bo i en kruka.
 
 
Numer försöker myntan varje år ta över rabatten fullständigt, dessutom försöker den smita ut i gräsmattan. Vi vill absolut inte att den ska ta över rabatten, samtidigt vill vi inte starta krig och få bort den ur rabatten heller. Ni vet, vi måste välja våra strider! Just därför drar vi upp stänglarna med rötterna när vi skördar en större mängd. Det håller den hyfsat på plats utan större engagemang. 
 
 
Denna gång planerar vi att torka myntan för att bli en del i höstens tekoppar. För att undvika jordbakterier klipper jag av rötterna och sköljer myntan noga. Sedan får den ligga på en kökshandduk och så vattnet torka innan jag binder ihop den och hänger upp den så denfår torka tills den är genomtorr. Väl genomtorr förvaras den i en plåtburk. Enkelt och gott!
 
Vad är ditt första odlingsmisstag? Vårt är uppenbarligen att plantera mynta i marken, det gör vi inte om! 
 
Oj! Vi glömde sockerärtorna!
Ni vet det där med att hinna allt som flugit förbi i tankarna? Att fixa odlingsyta till alla grödor som ska odlas, hinna stoppa ner frön och omplantera. Ni hinner inte? Inte vi heller. Idag insåg vi att vi totalt glömt bort sockerärtorna. Vi som älskar sockerärtor och gärna odlar mängder av dem. Barnen älskar att norpa dem och småäta mest hela tiden. Vår viktigaste gröda glömdes bort. Sånt som händer, tråkigt men faktiskt inte hela världen.
 
 
Samtidigt är det ju så livet är, vi hinner inte allt. Ingen hinner allt, men alla hinner något. I år har det varit en speciell vår i och med Simones utmattning har Andreas fått ta orimligt stort ansvar över barn, hus, hönor och allt annat som ingår i att ha en familj. Förkultivering och planerande av odling är i det stora Simones ansvar (medan hönorna är med Andreas ansvar), och planerandet har i mångt och mycket försvunnit på vägen. Andreas har ju haft fullt upp, samtidigt som han varit en stor och viktig del i plantornas överlevnad.
 
 
Som tur är har sockerärtor kort förädlingstid och det går fortfarande att så en hel del. Så vi vet vad vi ska göra närmsta dagarna! För sockerärtor måste vi ju bara ha! Vad har fallit bort för er mellan vilja, ambition och verklighet? 
 
/Andreas och Simone
Gott med spenat som gått i blom!
Ni vet hur det är att odla, ibland lyckas odlingen sådär fantastiskt bra och ibland går det helt åt pipsvängen. För det första är det helt okej att misslyckas och ofta kan vi ta lärdom av våra misstag. I år misslyckades vi fatalt med vårens spenat. Många frön blev nästan ingen spenat och innan bladen var stora nog för skörd gick den i blom. Vi har alltså en drös stänglar med blomknoppar och små blommor i växthuset. Det satte igång tankarna, kompostera? Ge till hönorna? Nej, det är ju vår mat!

 
Vad ska vi då göra med dem? Jo, vi klippte av hela plantan och penslade med vitlöksolja. Sedan slängde vi på dem på en riktigt het grill. Snabbt snabbt går det och de blir härligt sotade. Lika populärt hos oss som hos småtjejerna våra. Hett tips till er vars spenat gått i blom. Precis lika hett tips till er vars spenat snart går i blom med såklart!

 
Det vi tog med oss av årets spenatskörd var att så mycket mycket tidigare, gärna i december för säkerhets skull. Så inte bara spenat i växthuset, så på friland med där har vi hittills fått bäst skörd. Dessutom är en misslyckad odling inte alltid ett misslyckande i sig. Detta spenatstänglar var riktigt goda! Det hade vi faktiskt inte listat ut utan att misslyckas med odlingen.

/Andreas och Simone
 
 

</div